Tillbaka till Arkiv

Inför en bred publik Det är lärorikt som naturist att ses av en bred publik. 70 000 stycken på ett bräde. Det började med att den stora dagstidningen önskade att få göra ett "sommar-nedslag" på föreningens naturistcampingen som vi hade vår husvagn. Naturligtvis ett genomgående seriöst reportage med samma motto på bilderna. Plötsligt en dag stod en kollega från tidningens fotoavdelning vid vår husvagnsgavel och frågade efter vägen till vår ordförande. - Inte visste jag.... lyckades han stamma fram medan den röda tonen tilltog i ansiktet. Frågan blev bara till hälften uttalad när han såg vilka han vände sig till. - Märkligt för på redaktionen brukar ni ju veta mest och bäst, skämtade vi och beskrev vägen. - Skönt, nu har vi bidragit med vår del, sa vi till varandra. Medarbetare på tidningen brukade normalt inte förekomma i tidningens reportage. Därmed återgick min fru till läsa sin tegelsten och jag till att rigga färdigt seglet till windsurfingbrädan som hade påbörjats. Efter en stund stod journalisten och fotografen framför oss igen. - Här går ju allt i ultrarapid, klagade fotografen på gränsen till uppgivenhet. Fotografen som helst valde att "skjuta" sport. Helts rally. - Ska du ut med den där, frågade han och pekade på surfingbrädan. - Ja, ut i alla fall om jag kommer tillbaka är en annan fråga, svarade jag skämtsamt. - Bra, då skjuter jag några ruter, bestämde fotografen. - Naturligtvis utan våtdräkt, skor och hängsle, log den kvinnliga journalisten. Samtidigt som jag i naturist klev upp på brädan och skotade hem seglet smög ett oroväckande mörkt moln upp bakom trädtopparna. Det började blåsa friskt i det stora seglet. Fort gick det att komma långt ut från land. Runt omkring mig började gässen gå vita på vågtopparna. Just innan jag skulle slå såg jag för mitt inre hur jag naken var på väg till ett hus på andra sidan sjön för att be om skjuts tillbaka till naturistcampingen. Aldrig tidigare har mina fötter steppat snabbare i en gipp. På någon sekund var jag åter på väg tillbaka, stående, nu på kryss. Undrens tid är inte förbi. När jag närmade mig land ropade fotografen och undrade om farfar inte kunde ta ett repa till. Ljuset hade inte varit "maxat" på grund av det mörka molnet. "Full glugg" var inte bra som han uttryckte det. Nu var det några bländarsteg schysstare. - Visst, ropade jag tillbaka. Vad gör man inte för en hårt arbetande konstnärlig lagd fotograf. Reportaget redigerades på första sidan i sektion 2. Stor tidningssida, inget tabloidformat. Alltså omöjligt att missa, dessutom i 70 000 exemplar. Reaktionen uteblev inte. Teckning & text: Börje Fransson Till toppen av sidan

www.naturisten.se