Tillbaka till Arkiv
Vandring i Bergmans fotspår Varning! Texten kan innehålla spår av kultur. Att vandra i Sten Bergmans spår vore den stora utmaningen. Kanske inte den optimala vandringen för oss som föredrar så lite kläder som möjligt men ändå, han ledde bl. a. en forskningsexpedition till Kamtchatka på tidigt 20-tal, burr... och senare till det något varmare Papau Nya Guinea. Blev något av en världkändis på den tiden, läs gärna mer om honom på www.stenbergman.se. Nu ska denna text dock handla mer om en annan Bergman, den inte heller helt okände regissören Ingmar och hans hus på Fårö. Ingmar som gick bort sommaren 2007, bodde och verkade sedan 60-talet ute på ”hemlig” plats på Fårö. Fårögubben, som han kallades i folkmun ute på ön, skyddades av lokalbefolkningen från allt för närgångna nyfikna. Ingen vill avslöja var hans ägor och hus med ateljé ligger. Detta kvarstår även nu efter hans död och bidrar naturligtvis till mytbildningen runt ”Den Store”. En av de sista sommardagarna beslutar hustru och jag att utrusta en expedition för att finna denna mytomspunna plats. Lätt ryggsäck fylls med kaffetermos och smörgåsar, på med bra skor och något anständigt på kroppen att ha under transportsträckan till baslägret på Fårö. Efter färjan tar vi vägen upp till viken strax norr om Engelska kyrkogården där bilen parkeras. Utrustade med karta där det tilltänkta målet ringats in efter studier av diverse äldre kartmaterial och skrifter beger vi oss nu till fots efter kusten. Väderrapporterna har lovat bra förutsättningar för att kunna genomföra en expedition av denna sort men än förekommer det lite moln på himlen så hustrun föredrar att behålla lite kläder på för värmens skull. Vi vandrar längs trevliga små körvägar med havet inom synhåll. Beundrar de otroligt vackra stentunen (murar) som finns så gott om på Fårö. Passerar vilda djur i form av lamm (alla får heter lamm på gotländska) samt några lite större som kallas kossor. På avstånd passerar vi även några mobila boningar utan att inneboende tar någon större notis om oss. Halvvägs upp längs kusten börjar vi ana slutmålet i fjärran, en bred stenstrand så långt ögat når med små vindpinade tallar ett hundratal meter från vattenbrynet. Inte en människa inom synhåll. Temperaturen har stigit och vi vandrar på i vår nakenhet - bara sol, vind och vatten smeker våra kroppar, en underbar känsla. Ett antal lammnät passeras via stättor (trappor) och vi börjar känna att vi närmar oss slutmålet. Den Stores ande vilar över området och vi passerar ett sista stängsel med en viss ängslan och respekt. Att stängslet är försett med Securitas-skyltar ökar naturligtvis anspänningen ytterligare. Jag delger hustrun informationen om att alla stängsel får passeras såvida man inte förstör de och att allemansrätten ger fri passage även om husägaren kanske vill ge intryck om privat område. Runt huset gäller hemfridsområde men knappast på hela strandområdet. Då vi nu har vandrat i god fart över en timme beslutar vi oss att slå oss ner på ett skyddat ställe för att fylla på näringsdepåerna, dvs. fram med kaffetermosen. Det bergmanska huset anas bakom tallarna men ingen mänsklig aktivitet syns. Vi avvaktar och intar smörgåsarna tillsvidare. Den som läst Marie Jungstedts senaste gotlandsdeckare, Den dubbla tystnaden, känner igen känslan. En av huvudpersonerna är på Bergmanveckan på Fårö och har beslutat sig att hitta Bergmans hus. Efter diverse försök kommer hon rätt och kan inte avstå från att ta sig ända fram och kliva fram på verandan. Ett lik påträffas senare… I en intervju med författaren Marie Jungstedt berättar hon om att det mesta är självupplevt, hon gav sig tusan på att leta rätt på huset och fann det till slut samt kunde inte avstå från att kliva över muren. Nyfikna på Marie Jungstedt kan läsa mer på www.jungstedtsgotland.se. Solen värmer gott, vi vilar och tar det lugnt. Letar efter strandfynd och mår gott. Fortfarande inte en människa inom synhåll. Vi beslutar att fortsätta utforska stranden nedanför huset. En vidunderlig utsikt över havet med en mer än hundra meter bred strandremsa ner till havet bestående av vittrad kalksten. Inte ett spår av att Bergman bott här i nästan 40 år, ingen utegrill eller annat otyg som folk annars gärna vill ha nere vid stranden, inte ett spår. Lite senare nu under hösten så har den omtalade auktionen av Bergmans ägodelar gått av stapeln på Bukowskis. Prisnivån blev långt över vad de flesta kunde ana och nådde hysterisk nivå. Hans gamla papperskorg gick för 26 000 kr osv. Att schackspelet från filmen Det sista inseglet skulle betinga en slant kanske var lättare att gissa trots att en av pjäserna var trasig. Kungen var avslagen efter att ”Döden” vält pjäserna i filmen Det Sjunde Inseglet. Om vi hade varit medvetna om detta så hade vi nog ägnat mer tid åt att leta bland stenarna på stranden. En halv schackpjäs eller något annat med ”prominens” kunde betinga en förmögenhet. Lite bilder tar vi dock när vi är på plats. Vi går aldrig fram till huset utan håller ett respektfullt avstånd och avstår alltså från att trycka näsorna mot fönstren. När vi fått nog är det dags att vända kosan åter mot bilen. Vi har 5-6 km att vandra tillbaka. Ett otroligt vackert landskap och som gjort för nakenvandring, undrar om Ingemar provat på att komma så nära naturen och hur han skulle ha reagerat om vi träffat på honom när vi kommit i våra Eva- och Adamsdräkter. Det hade varit intressant! Den Fåröiska, och för den delen gotländska kusten och landskapet, är som gjort för nakna vandringar. Många sträckor är mycket glest befolkade även under turistsäsongen och relativt få hus nära stranden. Hundra meter strandskyddszon runt kusten, mestadels vandrarvänligt och som sagt vackert. Att vandra Gotland runt, 80 mil, är en sport som bl. a tidigare statsministern Ingvar Carlsson ägnat sig åt, med eller utan kläder är osagt. Ingvar är numer ordförande i Bergmanstiftelsen som vill ta till vara kulturarvet efter Bergman och låta det komma Fårö tillgodo. Vägen hem går lätt med små konstpauser för fotografering och utforskande av intressanta byggnadsobjekt. I en kurva på skogsvägen möter vi i ett par på cykel som vi hejar glatt på. De blir nog mest bara förvånade och håller sig kvar på vägen… Med bilen inom synhåll åker plaggen åter på och vi kan åter konstatera att vi till fullo njutit av en givande skön vandring. Vi har gått i Bergmans fotspår. Nu senare på hösten är det klart vem som ropat in själva Bergmanska fastigheterna på ön och det visade sig till allas stora glädje vara dotter Linn med stöd av en norsk miljonär vid namn Hans Gude Gudesen. Husen är räddade till eftervärlden och glädjen var inte mindre då det visade sig vara samma norrman som även ropat in (för 17 miljoner) mycket av övrig kvarlåtenskap. Om papperskorgen ingår skall vara osagt. Även här går att läsa mer på www.ingmarbergman.se Keith S (text och foto)	Till toppen av sidan
www.naturisten.se